Happiest when I'm sad???

Är det så att jag är happiest when I'm sad?? Man börjar undra, när jag gång på gång gör saker som jag inte borde. Klantade till det i lördags natt, reagerade omoget på saker jag inte borde reagerat på, sa saker jag inte borde ha sagt och förstörde hela kvällen för mig själv och förmodligen för några andra... Mår som jag förtjänar i dag (antar jag). Varit vaken sen 03.56 med världens tokångest, mår illa och är helt svag i kroppen. Kanske är det så att jag förstört allt med fina G, kanske inte. Jag tycker fortfarande att han gjorde en väldigt konstig prioritering i lördagskväll, men erkänner också att jag inte borde agerat som jag gjorde. Synd att vi inte kan kommunicera så väl att vi reder ut det. Sågs i går några timmar och då var det väl okej, men det känns konstigt. Som att något gått sönder...

Ångest måste - by far - vara den värsta känslan i världen. (nog konkurrerar den med känslan av ensamhet, men ångest är värre). Det fanns en tid när jag använde mig av begreppet ångest, innan jag verkligen hade drabbats av det. Jag ångrar det nu. Nu vet jag vad det innebär och vill verkligen inte veta...

So ... /A