I ångestens spår...

Gick hem tidigt från jobbet. Gjorde ändå inte nåt bra jobb. Eller jo, det gjorde jag kanske, fick ju en hel del gjort. Men det kändes inte bra. Orkade inte och kunde inte äta. Jag måste göra nåt åt det där. Att inte få sån ångest så hela jag slår av. Det är som att jag inte kan fungera. Som jag går i en bubbla och inte når ut. Som att jag äts inifrån och ut av de jävla hjärnspökena. Som att min realistiska sida är utplånad och det känns som den aldrig kommer att komma tillbaka. La mig på sängen när jag kom hem, virade in mig i en filt för att lindra frossan, och bara läste, helt tyst och lugnt. Sen blev jag hungrig. Då handlade min älskade lilla mat till mig och vi åt tillsammans, småpratade och läste igenom hennes engelskaprov som hade gått jättebra. Sen kändes det bättre. Sen pratade jag med mina vänner. Det kändes också bra. Sen fick jag ett mess från G. Det kändes också bra. Nu är jag trött som en trasa och ärar mitt beslut att ställa in ridningen i dag. Jag kanske borde ha åkt, vet att jag mår så bra när jag är där, men jag är så svag i kroppen. Har inte sovit på två nätter så det får vara i dag. Jag får rida igen senare. Det går bra det också.

I morgon bitti har jag tid hos min terapeut. Tiden har aldrig kommit lägligare. Det ska bli skönt. Få lite rätsida på det jag tänker och känner. På mina rädslor. På mina hjärnspöken. På mina känslor. Sen kanske jag kan våga fortsätta älska...

So ... /A