...vara så svårt? Det borde ju vara det lättaste som finns. Men det är det inte. Det gör ont, ont, ont. Jag är så glad att jag får åka till hästarna i dag, att jag får släppa livet för en stund och bara vara där ute, otillgänglig och fri.
Jag har bara mig själv att skylla. Varför tror jag på allt? Varför kan jag inte, bara ibland, vara lite selektiv och se saker i ljuset? Jag vet att jag tänkte. Jag vet att jag fundera - och ändå. Ändå hamnade jag här. Nu har jag inte bara förlorat kärleken - jag har också förlorat en av de bästa vänner jag nånsin haft. Bra där, Anna. Bra. Också ganska sjaskigt att jag för inte så längesen bestämde mig för att ensam är inte alltid stark, det är rätt schysst att vara två. Jag kanske ska ta tillbaka det mottot och leva efter det? Har du en åsikt, maila gärna.
Snart är det i alla fall Island! Jag längtar så jag håller på att bli galen. Det kommer att vara bra för mig. Take back my life as I know it.
So long. /A
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar