Pratet...

Nu har vi haft pratet. Jag och speciell. Och nä. Ingen förändring. Life is a bitch and the you die. Det känns inte så illa som jag trodde. Kanske var det så att jag var mer mentalt förberedd än jag trodde. Just nu saknar jag min vän mer än min kärlek. Varför ska det vara så inihelvete komplicerat? Varför kan det inte bara få vara enkelt? Typ, lika enkelt som man tycker att livet är när man är onykter och står på Jollens uteservering och har hittat sig ett hångel? Då är ju livet så vansinnigt enkelt så det nästan är skrattretande. Jo, jag vill ringa honom nu. Prata lite om ditten och datten, så där som vi gjort varje dag sen i våras. Men nä. Om jag gör det så är jag ju tillbaka på ruta 1, och dit vill jag inte igen. Nu vill jag framåt och kanske, kanske finns det en möjlighet för oss att hitta en ny ruta, där vi kan stå båda två, samtidigt, på samma våglängd. Man vet aldrig. Jag har aldrig varit riktig vän med en pojkvän och därför aldrig haft behovet av att behålla honom som vän efter det tagit slut, men i det här fallet, så är ju speciell mer vän än han nånsin varit pojkvän. Jag kanske bara är naiv och blåögd, men jag vill gärna tro att det går, så känns det just i dag i alla fall.

Nu ser jag fram emot en lugn natts sömn i mitt hem (även kallat bastun). Håller på med en bok som är rätt bra, som ironiskt nog heter "Lyckan, kärleken & meningen med livet". Hahahah... Ja... Kanske lär jag mig nåt... ?

So long. /A