Helvetes-januari

Varje år. Varenda jävla år mår jag som en apa i januari. Förra året. Året innan det. Året innan det... Det är bättre i år än det har varit, men fortfarande inte bra. Jag vill gärna skylla på saker som händer runt mig, men när jag tänker på det ordentligt så ser jag mönstret. Varje år. Jag reagerar konstigt och irrationellt på saker runt mig. Jag blir känslig. Jag gråter. Känner mig ensam, ensammare, ensammast. Jag försöker lägga skulden på mitt mående på andra, hålla andra ansvariga för att jag blir ledsen. Jag vet att det inte är sant. Jag är bara svart på insidan, och det gör att jag inte kan se eller tänka klart. Och det svarta jävla hålet står obesegrat, precis som förra året och året innan det. Kanske blir det lättare att kliva över hålet om jag ser sanningen. Lättare om jag pratar om det. Men vad finns det att prata om? Egentligen ingenting. Det finns ju ingenting konkret. Det finns bara känslor, aviga tankar och väntan på att tiden ska ta över och att det snart ska vara historia.

En dag i taget. Som en annan jävla alkis. En dag i taget.

So... /A